Besök
Idag åker vi och hämtar brorsan och hans flickvän på flygplatsen! Ska bli kul att få lite beök och göra lite roliga saker!
Vi åker om två timmar och jag borde sätta igång och städa men torkar spyor efter sjuk hund *härligt*
Gårdagens kväll spenderades hos Rosie med en flaska vin och lite skitsnack. Världen är allt bra orättvis men på så himla olika sätt. Hennes man riskerar att förlora sitt jobb och därför kan dom inte köpa sitt drömhus för 13 miljoner kronor. Tänk om det var mitt enda problem. Allas problem är olika och alla känner därför olika men på nått sätt önskar man att det var ens enda problem. I alla fall så ska det bli kul att ha en del av familjen här ett tag!
Vi funderar på att gå på bio ikväll och åka iväg en natt och bo på Glen Eagles hotellet lite norrut. Annars blir det nog en middag på NB's nyaste resturang Zittos.
En tjejkväll är planerad den 18 Februari så nu har man något att se fram emot i alla fall.
Tack för alla fina kommentarer och mejl!
Tidig morgon
Japp imorse ficm man sätta väckarklockan för vid 8 skulle jag ringa kuratorn på sjukhuset hemma i Sverige. Vi pratade om det ena och det andra i nästan en timma. Det känns skönt att ha få pratat med någon som var där och vet vad som hände.
Vår favortsyrra-barnmorska Yvonne hade frågat om oss och skickade en stor kram ♥
Så nu känns det ganska bra på något sätt, lite hoppfullt!
Goaste SIGRID skickade en länk till en svensk tjej som också förlorat sitt barn bara några dagar äldre än George och det är så skönt att läsa att hennes känslor är som mina och hur dom är på väg mot en framtid som vi har lite svårt att se.
Idag är det tre veckor sen lillkillen föddes och det känns helt overkligt. Det känns som det aldrig hänt då allt runt omkring är det samma. Igår var jag speedad till tusen och kunde inte slappna av. Ville bara få någon klarhet i framtiden. Men sånna svar hittar man ju inte.
Blodproven
är tagna och svaren tar mellan FEM och SEX veckor! Suck, aja, det är ju bara att vänta. Dom kollar sånt som dom inte kollar på vanliga blodprov så det känns ju bra men lite rädd är jag ju att man ska vara sjuk och inte veta om det. Nu har vi ju haft så stora problem med att få folk att fatta vad som hänt så tyvärr är chansen väldigt stor att resultaten kommer tillbaka negativa trots att det är något fel då det tog dem över TVÅ veckor att kalla mig för blodprov. Jag är så himla trött på att behöva jaga folk, det är deras jobb som dom får betalt för att se till att folk får ses som det behövs.
Tills dess så får man helt enkelt bara försöka leva vidare. Som tur är har jag ordnat telefontid med kuratorn jag träffade när vi låg på sjukhuset i Sverige. Så henne får jag prata med någon gång i veckan så förhoppningsvis så hjälper det lite.
Annars försöker jag bara ta det lugnt för jag har vart totalt sönderstressad efter allt som hänt och då har det inget med George att göra utan att man fått ta tag i allt själv. Vi har vart på sjukhuset TRE gånger och hos läkaren en gång för dom inte kan tänka och göra allt på samma gång.
Imorgon är det tre veckor sedan och det känns så otroligt. Det känns på något sett som det aldrig ens hänt. Det känns väldigt "surreal" och är det bra eller inte?
Men som sagt, har jag ork efter allt det här så ska jag försöka se om det går att hjälpa till att ändra hur folk behandlas för det är inte rätt. Man ska inte behöva förlora ett barn och sen stå där alldeles ensam utan sjukvård och stöd. Men jag antar att dom andra som också får såhär dålig service är alldeles för trasiga för att orka ta tag i det.
Men det verkar helt otroligt svårt.. Så allt som hänt dom senaste tre veckorna har jag ordnat själv utan stöd från någon i sjukvården. Man kanske ska ta en del av deras lön då också eller?
Har jag någon ork kvar när jag mår bättre ska jag ta tag i det här. Det finns alltså ingen "after care" inget stöd från kurator eller något. Man ska bara leva vidare. Skulle det hända igen så kan dom börja utreda varför. Barnläkaren får vi alltså inte träffa förrens provresultaten är tillbaka.
Tills dess så får man helt enkelt bara försöka leva vidare. Som tur är har jag ordnat telefontid med kuratorn jag träffade när vi låg på sjukhuset i Sverige. Så henne får jag prata med någon gång i veckan så förhoppningsvis så hjälper det lite.
Annars försöker jag bara ta det lugnt för jag har vart totalt sönderstressad efter allt som hänt och då har det inget med George att göra utan att man fått ta tag i allt själv. Vi har vart på sjukhuset TRE gånger och hos läkaren en gång för dom inte kan tänka och göra allt på samma gång.
Väntar även på min journal från Sverige, inget går fort alltså.
Imorgon är det tre veckor sedan och det känns så otroligt. Det känns på något sett som det aldrig ens hänt. Det känns väldigt "surreal" och är det bra eller inte?
Men som sagt, har jag ork efter allt det här så ska jag försöka se om det går att hjälpa till att ändra hur folk behandlas för det är inte rätt. Man ska inte behöva förlora ett barn och sen stå där alldeles ensam utan sjukvård och stöd. Men jag antar att dom andra som också får såhär dålig service är alldeles för trasiga för att orka ta tag i det.
Farmor på besök
För flera år sedan fick jag ett par fluffiga svarta vantar av Farmor. En av dom försvann men jag behöll ändå den andra ifall den första dök upp. Den har legat med en hel del annat i en tygpåse i en garderob och jag har inte sett den på säkert två år. Igår drar jag ut min vita tvätt ur maskinen och vad finner jag? En svart vante, den fluffiga Farmor gett mig. Hur har den A: hamnat i tvättkorgen? B: i den vita tvätten och inte den svarta när jag sorterat den noga innan jag lagt in den?
I alla fall så kände jag direkt att Farmor är här och vill visa att hon finns här för mig. För er som inte vet så avled min Farmor förra påsken. Precis innan min mamma ringde och berättade att hon gått bort så ser jag ett ljus genom fönsterkarmen i fösntret där uppe i sovrummet där jag ligger vaken och jag undrade om vi glömt fönstret öppet så solen sken in där. Men det var ju helt stängt.
I alla fall, kul att du kom och hälsade på igen Farmor ♥
George's Legacy
Här minns vi lille George!
Psykologen
Efter en timme hos psykologen har det konstaterats att han tror inte att jag behöver någon mer hjälp av honom för att reda ut vår sorg. Hade vi inte "kommit över" det hela vid påsk så föreslog han sorg beatbetning med någon som jobbar med sånt. Idag har jag haft en bra dag och han varnar att dom kommer bli färre och färre när sorgen sätter in. Han varnar även om att skaffa ett barn tätt inpå och varnar för konsekvenserna. Visst är det bra att veta på något sätt men det kändes inte som om jag höll med i allt han sa. Men det var skönt att få det sagt att man inte är knäpp i huvudet.
Han berättade om en kvinnna som hjälpte sig själv genom att tänka: När jag nu dör och träffar mitt barn i "himlen" vill ju kunna se honom/henne i ögonen och säga att din död hade en positiv inverkan på mitt liv. Inte att jag söp ned mig totalt eller kunde aldrig njuta av livet igen. För det skulle inte barnet vilja. Vi kommer absolut ta detta som ett spark i röva och ta oss ur det vi nu inser är en vardag vi blivit alldeles för bekväma i. Visst vi kan sitta här till vi är gamla och grå och ha det bra. Men aldrig tagit några chanser eller risker. Så nu får det bli ändring på det.
Men nu? En liten siesta, helt slut!
Skjut mig
Uttrycket vi använder på skoj känns nu helt allvarligt. SKJUT MIG!
Ska jag ta mig en cigg? Ringa mormor? Eller ta en cigg i all ensamhet? Dammsuga? Svara på alla hundra sms?
Tänka på dom få som inte finns där för mig och alla dom som verkligen finns där för mig. Pendlar mellan ilska och förtvivlan. Ilska på dom man trott vart sina vänner som inte finns där och förtvivlan att jag är helt hjälplös. Även om dom sövde ned mig i två veckor så kvarstår problemet.
Iböand undrar jag ens vad jag är lessen för? Något som aldrig fanns här hos mig i verkligheten utan något jag fantiserat fram. En framtid jag ritat upp framför mig. Det är som att hoppas att man köper det där huset, man möblerar det i skallen, man ser sig sitta på balkongen och sola och PANG så vann man inte högsta budet och någon annan flyttar in. Men det var ju aldrig en verklighet. Fast man kan ju bli lessen ändå. Eller?
Vad har jag förlorat? Någon jag inte kände, någon som inte kände mig. Är jag mer lessen för mig själv än själva situationen? Trodde jag att det här skulle bli min räddning ur ett liv som jag kanske inte var så nöjd med?
Folk är avundsjuka och tror man är nån lyxfru som slipper jobba 9-5 och kan shoppa. Vilket liv. Jag har väl gjort det bästa av det eller försökt i alla fall. Såg jag det här som min utväg? Och nu faller jag hjälplöst utan riktining i livet. Det är bara att inse. Jag har inget att komma med. Egentligen. Jag bor inte här för jag vill. Jag gör inte det jag vill för att jag inte "kan". Jag umgås inte med vissa för att man inte får. Jag träffar inte dom jag vill träffa så ofta som jag vill. Jag spenderar inte min sommar som jag vill utan jag önskar och hoppas att solen skiner den dagen min man är ledig så vi kan sitta i solen och dricka vin. Jag hoppas på att det inte blåser storm och regnar så jag kan ta ut mina hundar 4 gånger om dagen. Samma jävla vända hur man än vänder på det.
Jag sitter och känner hur det bara känns mer trångt att andas inom dessa fyra väggar och vet att jag blir mer rabiat av att skriva det.
Ska jag ta mig en cigg? Ringa mormor? Eller ta en cigg i all ensamhet? Dammsuga? Svara på alla hundra sms?
Tänka på dom få som inte finns där för mig och alla dom som verkligen finns där för mig. Pendlar mellan ilska och förtvivlan. Ilska på dom man trott vart sina vänner som inte finns där och förtvivlan att jag är helt hjälplös. Även om dom sövde ned mig i två veckor så kvarstår problemet.
Iböand undrar jag ens vad jag är lessen för? Något som aldrig fanns här hos mig i verkligheten utan något jag fantiserat fram. En framtid jag ritat upp framför mig. Det är som att hoppas att man köper det där huset, man möblerar det i skallen, man ser sig sitta på balkongen och sola och PANG så vann man inte högsta budet och någon annan flyttar in. Men det var ju aldrig en verklighet. Fast man kan ju bli lessen ändå. Eller?
Vad har jag förlorat? Någon jag inte kände, någon som inte kände mig. Är jag mer lessen för mig själv än själva situationen? Trodde jag att det här skulle bli min räddning ur ett liv som jag kanske inte var så nöjd med?
Folk är avundsjuka och tror man är nån lyxfru som slipper jobba 9-5 och kan shoppa. Vilket liv. Jag har väl gjort det bästa av det eller försökt i alla fall. Såg jag det här som min utväg? Och nu faller jag hjälplöst utan riktining i livet. Det är bara att inse. Jag har inget att komma med. Egentligen. Jag bor inte här för jag vill. Jag gör inte det jag vill för att jag inte "kan". Jag umgås inte med vissa för att man inte får. Jag träffar inte dom jag vill träffa så ofta som jag vill. Jag spenderar inte min sommar som jag vill utan jag önskar och hoppas att solen skiner den dagen min man är ledig så vi kan sitta i solen och dricka vin. Jag hoppas på att det inte blåser storm och regnar så jag kan ta ut mina hundar 4 gånger om dagen. Samma jävla vända hur man än vänder på det.
Jag sitter och känner hur det bara känns mer trångt att andas inom dessa fyra väggar och vet att jag blir mer rabiat av att skriva det.
Ännu en dag
Och jag mår som en påse nötter. Huvudvärk och allmämt nere. Kom hem från doktorn med två olika antibiotika, kur 4 och 5 för mig på 3 1/2 månad. Säkert jättebra för kroppen. Dom vet inte vad som är fel så en av dem är generellt för infektion och det andra mot blodförgiftning. Känns asbra. Att ingen vet något. Varken nu eller då.
Smärtstillande fick jag ta efter behov och nu fick jag ju ta dom på morgonen i alla fall för att dämpa huvudvärken. Fick med mig både sovtabletter och stesolid (lugnande och ångestdämpande) från Sverige men har inte rört dom.
Somnade några timmar på eftermiddagen och kastade in handduken vid halv åtta igår och gick och la mig med hundarna. Drömde att jag tyckte det var konstigt att dom pratade engelska på svensk TV, måste trott att jag var kvar i Sverige.
Jag ser förjäklig ut med stora påsar under ögonen och fet och svullen. Orkar inte ens tänka tanken på att fixa till mig. Det blir bara kladdigt när mascaran rinner i alla fall.
På Fredag har jag fått tid hos en psykolog som alla erbjuds efter vad som hänt. Mitt enda plus är att jag vet vem det är då det är samma kille som beviljade mitt snitt. Dr Steele. Så honom ska jag få prata med nån timma. Vet inte vad man uppnår egentligen då situationen egentligen alltid är densamma och även om det är skönt att prata så löser det ju inga problem. Han vill väl se att man klarar det rent mentalt antar jag.
Hittar ingen som helst lust att göra något utan går på automat. Kastar in en tvätt, matar hundarna, städar lite, tar ut hundarna och sen sitter jag mest och glor. Orkar inte läsa alla andras bloggar om deras underbara liv. Vill inte sitta på Facebook och se allas magbilder och bebisar. Hade det inte vart för shoppen hade jag gått ur FB.
Har blivit bjuden på lunch idag. Jag slipper helst men det tar död på några timmar i alla fall.
Smärtstillande fick jag ta efter behov och nu fick jag ju ta dom på morgonen i alla fall för att dämpa huvudvärken. Fick med mig både sovtabletter och stesolid (lugnande och ångestdämpande) från Sverige men har inte rört dom.
Somnade några timmar på eftermiddagen och kastade in handduken vid halv åtta igår och gick och la mig med hundarna. Drömde att jag tyckte det var konstigt att dom pratade engelska på svensk TV, måste trott att jag var kvar i Sverige.
Jag ser förjäklig ut med stora påsar under ögonen och fet och svullen. Orkar inte ens tänka tanken på att fixa till mig. Det blir bara kladdigt när mascaran rinner i alla fall.
På Fredag har jag fått tid hos en psykolog som alla erbjuds efter vad som hänt. Mitt enda plus är att jag vet vem det är då det är samma kille som beviljade mitt snitt. Dr Steele. Så honom ska jag få prata med nån timma. Vet inte vad man uppnår egentligen då situationen egentligen alltid är densamma och även om det är skönt att prata så löser det ju inga problem. Han vill väl se att man klarar det rent mentalt antar jag.
Hittar ingen som helst lust att göra något utan går på automat. Kastar in en tvätt, matar hundarna, städar lite, tar ut hundarna och sen sitter jag mest och glor. Orkar inte läsa alla andras bloggar om deras underbara liv. Vill inte sitta på Facebook och se allas magbilder och bebisar. Hade det inte vart för shoppen hade jag gått ur FB.
Har blivit bjuden på lunch idag. Jag slipper helst men det tar död på några timmar i alla fall.
Fina vänner
Som skickat oss blommor <3
Tid hos läkaren
har fått en akuttid hos läkaren för att se vad som är fel. Dom tror att det kan vara en urinvägsinfektion som jag själv tänkt men med alla kissprov jag gett så borde dom sett det tidigare. Annars står det mellan en vanlig infektion och blodförgiftning. Jag ser fram emot båda lika mycket. Vet inte hur man behandlar blodförgiftning men det blir nog en dos antibiotika i alla fall. När jag kommer hem ska jag sova. Eller i alla fall lägga mig i sängen.
Orkar inte jobba mer idag. Gav det ett litet försök imorse och fick iväg en del mejl men mer orkar jag inte. Ush om man bara kunde somna och aldrig mera vakna förens allt var klart. Istället för att sitta och vänta på ingenting.
Orkar inte jobba mer idag. Gav det ett litet försök imorse och fick iväg en del mejl men mer orkar jag inte. Ush om man bara kunde somna och aldrig mera vakna förens allt var klart. Istället för att sitta och vänta på ingenting.
Lista av år 2011
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Åkte på semester med brorsan och hans FV.
Höll du några av dina nyårslöften?
Hade nog inga.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Min bror och flera vänner.
Dog någon som stod dig nära?
Ja. Min underbara farmor.
Vilka länder besökte du?
Dubai. Spanien. England. Sverige och möjligtvis Amsterdam.
Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Ett barn som lever kanske?
Vilken/vilka dagar från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Dagen farmor dog. Dagen vi fick reda på lilla plusset.
Vad var din största framgång 2011?
Ingen aning. Troligtvis ingenting.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Hade influensan i början av året.
Bästa köpet?
Kan inte minnas av allt jag köper.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vin.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
George.
Vilken musik kommer alltid att påminna dig om 2011?
Jazz.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och.
Smalare eller tjockare?
Smalare.
Rikare eller fattigare?
Ungefär samma.
Vad önskar du att du gjort mer?
Ingenting.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Stressat och brytt mig om skitsaker.
Hur tillbringade du julen?
Hemma med influensan.
Favoritprogram på TV?
Real Housewifes.
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Gud!
Något du önskade dig och fick?
Ja och nej.
Något du önskade dig men inte fick?
Ja, George.
Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Hade morning sickness och satt hemma i min rosa mysdress.
Vad fick dig att må bra?
Tanken på året 2012.
Vem saknade du?
Min familj.
De bästa nya människorna du träffade?
Inga.
Åkte på semester med brorsan och hans FV.
Höll du några av dina nyårslöften?
Hade nog inga.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Min bror och flera vänner.
Dog någon som stod dig nära?
Ja. Min underbara farmor.
Vilka länder besökte du?
Dubai. Spanien. England. Sverige och möjligtvis Amsterdam.
Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Ett barn som lever kanske?
Vilken/vilka dagar från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Dagen farmor dog. Dagen vi fick reda på lilla plusset.
Vad var din största framgång 2011?
Ingen aning. Troligtvis ingenting.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Hade influensan i början av året.
Bästa köpet?
Kan inte minnas av allt jag köper.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vin.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
George.
Vilken musik kommer alltid att påminna dig om 2011?
Jazz.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och.
Smalare eller tjockare?
Smalare.
Rikare eller fattigare?
Ungefär samma.
Vad önskar du att du gjort mer?
Ingenting.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Stressat och brytt mig om skitsaker.
Hur tillbringade du julen?
Hemma med influensan.
Favoritprogram på TV?
Real Housewifes.
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Gud!
Något du önskade dig och fick?
Ja och nej.
Något du önskade dig men inte fick?
Ja, George.
Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Hade morning sickness och satt hemma i min rosa mysdress.
Vad fick dig att må bra?
Tanken på året 2012.
Vem saknade du?
Min familj.
De bästa nya människorna du träffade?
Inga.
Jobbig dag
Idag är det en vecka sedan du inte fanns mer. 7 dagar har gått och allt känns skit. Jag sitter ensam och väntar på vad? Bättre tider? Vad kan bli bättre? Vädret? Ont i kroppen och mår som skit. Borde ringa barnmorskan och fråga om det ska kännas såhär. Ska det göra såhär ont? Hon varnade om blodförgiftning, vem fan bryr sig? Efter all skit så räknar jag nästan med att åka på skiten.
På något sätt hade det vart skönt att vara inlagd igen. Slippa sitta här och låtsas som om allt är ok. Fortfarande stora blåmärken på armarna där dom tagit allt blod, inte en ögonfrans kvar efter alla tårar och llivsgnistan den är som bortblåst. Inte ens med tanken på ett glas vin känns bättre- Orkar inte vara negativ om skiten som varit innan allt det här utan trodde verkligen att min lilla George var det som skulle få mig på andra tankar. Och visst fick det det.
Nu känns det som om allt annat kvittar. Jag bryr mig inte om jag missar alla luncher, alla fester eller om jag dör helt och hållet. Inte ens hundarna får mig att le. Dom jag levt för dom senaste 7 åren. Jag vill ge bort dom till bra hem så dom slipper sitta här med mig. Lägga mig ned och dö. Skjut mig någon, snälla. Jag ser ingen mening med att ens sitta här. Har för ont att gå ut och gå. Inget att göra hemma.
Försöker jobba men det intresserar mig inte. Vill inte ens ringa och prata med någon. Jag säger ju bara samma sak om och om igen och det blir inte bättre. Magkattaren kom som ett brev på posten den med och det gör bara saken bättre. Vill lägga min stackars kropp i ett varmt bad men det får jag vänta två veckor med för infektionsrisken.
Så vad jag gör då? Räknar ned dagarna till? Vad? Sommaren som aldrig kommer i det här skitlandet? Banta bort mitt fett? vad ska jag vänta och se fram emot? Ge mig ETT exempel. Jag ska ta tag i att packa undan allt vi köpt som står uppe på toaletten. Det stör mig egentligen inte att se det men det är ju onödigt att det bara står och samlar damm. Då är det bättre att lägga undan det på vinden. Funderade på att sälja det men jag orkar inte.
Vad mer kan jag göra? Vänta på? Att mitt hus ska brinna upp? Att mina hundar ska dö? Att min man ska dö? Vad mer kan gå åt helvete i mitt liv? Det är bara en stilla frågan. Efter mitt jävla skitliv så undrar jag vad mer? Folk säger att jag är negativ, ja tro fan det! Tro inte att jag överdriver, mitt liv har vart skit mer eller mindre från dagen jag föddes och folk brukar gråta när jag berättar min livshistoria.
Och nu detta. Mamma till dött barn. Vad mer? Änka? VAD MER! Kasta mer skit på mig då om ni vill. Men vad mer kan gå fel? Förutom att någon i familjen dör, mitt hus brinner ned eller mina hundarn dör så bryr jag mig inte. Gör vad du vill GUD eller vem fan det nu är som förstör i mitt liv. Vad har jag gjort från oskyldigt barn för att förtjäna detta? Jag trodde att jag gjorde rätt, tog chansen och hoppade. Med förödande konsekvenser. Vad fan hoppade jag för? Jag skulle hållt fast vid det jag alltid sagt, att jag inte skulle ha några barn. Och jag antar att det jag bett om nu blivit sanning. Så det är väl mitt eget fel antar jag. Att jag ens var så dum att jag TRODDE att det här skulle gå bra med en liten del av kroppen, vilken idiot. Jag borde vetat detta. Varför skulle något gå bra för mig?
Måste ringa någon, min mage tar död på mig (förhoppningsvis)
På något sätt hade det vart skönt att vara inlagd igen. Slippa sitta här och låtsas som om allt är ok. Fortfarande stora blåmärken på armarna där dom tagit allt blod, inte en ögonfrans kvar efter alla tårar och llivsgnistan den är som bortblåst. Inte ens med tanken på ett glas vin känns bättre- Orkar inte vara negativ om skiten som varit innan allt det här utan trodde verkligen att min lilla George var det som skulle få mig på andra tankar. Och visst fick det det.
Nu känns det som om allt annat kvittar. Jag bryr mig inte om jag missar alla luncher, alla fester eller om jag dör helt och hållet. Inte ens hundarna får mig att le. Dom jag levt för dom senaste 7 åren. Jag vill ge bort dom till bra hem så dom slipper sitta här med mig. Lägga mig ned och dö. Skjut mig någon, snälla. Jag ser ingen mening med att ens sitta här. Har för ont att gå ut och gå. Inget att göra hemma.
Försöker jobba men det intresserar mig inte. Vill inte ens ringa och prata med någon. Jag säger ju bara samma sak om och om igen och det blir inte bättre. Magkattaren kom som ett brev på posten den med och det gör bara saken bättre. Vill lägga min stackars kropp i ett varmt bad men det får jag vänta två veckor med för infektionsrisken.
Så vad jag gör då? Räknar ned dagarna till? Vad? Sommaren som aldrig kommer i det här skitlandet? Banta bort mitt fett? vad ska jag vänta och se fram emot? Ge mig ETT exempel. Jag ska ta tag i att packa undan allt vi köpt som står uppe på toaletten. Det stör mig egentligen inte att se det men det är ju onödigt att det bara står och samlar damm. Då är det bättre att lägga undan det på vinden. Funderade på att sälja det men jag orkar inte.
Vad mer kan jag göra? Vänta på? Att mitt hus ska brinna upp? Att mina hundar ska dö? Att min man ska dö? Vad mer kan gå åt helvete i mitt liv? Det är bara en stilla frågan. Efter mitt jävla skitliv så undrar jag vad mer? Folk säger att jag är negativ, ja tro fan det! Tro inte att jag överdriver, mitt liv har vart skit mer eller mindre från dagen jag föddes och folk brukar gråta när jag berättar min livshistoria.
Och nu detta. Mamma till dött barn. Vad mer? Änka? VAD MER! Kasta mer skit på mig då om ni vill. Men vad mer kan gå fel? Förutom att någon i familjen dör, mitt hus brinner ned eller mina hundarn dör så bryr jag mig inte. Gör vad du vill GUD eller vem fan det nu är som förstör i mitt liv. Vad har jag gjort från oskyldigt barn för att förtjäna detta? Jag trodde att jag gjorde rätt, tog chansen och hoppade. Med förödande konsekvenser. Vad fan hoppade jag för? Jag skulle hållt fast vid det jag alltid sagt, att jag inte skulle ha några barn. Och jag antar att det jag bett om nu blivit sanning. Så det är väl mitt eget fel antar jag. Att jag ens var så dum att jag TRODDE att det här skulle gå bra med en liten del av kroppen, vilken idiot. Jag borde vetat detta. Varför skulle något gå bra för mig?
Måste ringa någon, min mage tar död på mig (förhoppningsvis)
Vår lille George
Lång historia men tyvärr klarade våran lille kille sig inte. Helt frisk men utan vatten. Sov gott lilla älskling och vi älskar dig.
