Psykologen
Efter en timme hos psykologen har det konstaterats att han tror inte att jag behöver någon mer hjälp av honom för att reda ut vår sorg. Hade vi inte "kommit över" det hela vid påsk så föreslog han sorg beatbetning med någon som jobbar med sånt. Idag har jag haft en bra dag och han varnar att dom kommer bli färre och färre när sorgen sätter in. Han varnar även om att skaffa ett barn tätt inpå och varnar för konsekvenserna. Visst är det bra att veta på något sätt men det kändes inte som om jag höll med i allt han sa. Men det var skönt att få det sagt att man inte är knäpp i huvudet.
Han berättade om en kvinnna som hjälpte sig själv genom att tänka: När jag nu dör och träffar mitt barn i "himlen" vill ju kunna se honom/henne i ögonen och säga att din död hade en positiv inverkan på mitt liv. Inte att jag söp ned mig totalt eller kunde aldrig njuta av livet igen. För det skulle inte barnet vilja. Vi kommer absolut ta detta som ett spark i röva och ta oss ur det vi nu inser är en vardag vi blivit alldeles för bekväma i. Visst vi kan sitta här till vi är gamla och grå och ha det bra. Men aldrig tagit några chanser eller risker. Så nu får det bli ändring på det.
Men nu? En liten siesta, helt slut!
Kram <3
Det låter som att ni har väldigt fint stöd i varann. Kramar
Anna, ni gör allt så himla rätt. Om det nu finns något sådant.
För ett par år sedan förlorade ett vänpar till mig sin dotter väldigt sent i graviditeten. Min vän fick föda fram sitt barn och trots all sorg det innebar minns jag att jag tänkte att om det här hemska nu var tvunget att hända är jag glad att det hände TJ och Anders. De är starka, trygga individer som dessutom har en stark gudstro. Det var förstås det värsta de har behövt gå igenom, men jag tror ändå att de klarade av att hantera det på ett sätt som gjorde resten av livet lättare.
Jag vet ingenting om er gudstro, och egentligen vet jag väl ingenting om er. Men jag tror. Och jag tror på er kärlek. Till varandra och till livet och jag är fullständigt övertygad om att det är det som kommer ta er igenom det här helvetet. Däremellan ska ni sörja, ni ska gråta, skrika, snora, vara arga, slå sönder saker, vara uppgiva, likgiltiga och allt annat ni kan tänkas gå igenom.
På andra sidan kommer ni landa, i något nytt. Ni kommer bära med er er son, ni kommer berätta för era andra barn om den storebror de aldrig fick och det kommer alltid finnas ett spår av sorg i era hjärtan. Men ni kommer klara det. Alla gånger.
De där blommorna var en världslig sak. Ni har mina tankar, mina böner. Alltid.
All kärlek, all värme
Hanna
Vad skönt att psykologen ändå hjälpt er lite! Vår kurator hjälpte mer än vi båda trott - utan att ett egentligen göra så mycket mer än att få oss att prata.
Och ang. att skaffa barn direkt eller ej. Vi började försöka omgående men det blev ett par resultatlösa månader + ett MF innan vi hamnade där vi är nu. För oss var det de enda alternativet men för andra är det viktigt att vänta - lyssna på era hjärtan!
Åh vad fint det sista stycket var!