Blodproven
är tagna och svaren tar mellan FEM och SEX veckor! Suck, aja, det är ju bara att vänta. Dom kollar sånt som dom inte kollar på vanliga blodprov så det känns ju bra men lite rädd är jag ju att man ska vara sjuk och inte veta om det. Nu har vi ju haft så stora problem med att få folk att fatta vad som hänt så tyvärr är chansen väldigt stor att resultaten kommer tillbaka negativa trots att det är något fel då det tog dem över TVÅ veckor att kalla mig för blodprov. Jag är så himla trött på att behöva jaga folk, det är deras jobb som dom får betalt för att se till att folk får ses som det behövs.
Tills dess så får man helt enkelt bara försöka leva vidare. Som tur är har jag ordnat telefontid med kuratorn jag träffade när vi låg på sjukhuset i Sverige. Så henne får jag prata med någon gång i veckan så förhoppningsvis så hjälper det lite.
Annars försöker jag bara ta det lugnt för jag har vart totalt sönderstressad efter allt som hänt och då har det inget med George att göra utan att man fått ta tag i allt själv. Vi har vart på sjukhuset TRE gånger och hos läkaren en gång för dom inte kan tänka och göra allt på samma gång.
Imorgon är det tre veckor sedan och det känns så otroligt. Det känns på något sett som det aldrig ens hänt. Det känns väldigt "surreal" och är det bra eller inte?
Men som sagt, har jag ork efter allt det här så ska jag försöka se om det går att hjälpa till att ändra hur folk behandlas för det är inte rätt. Man ska inte behöva förlora ett barn och sen stå där alldeles ensam utan sjukvård och stöd. Men jag antar att dom andra som också får såhär dålig service är alldeles för trasiga för att orka ta tag i det.
Men det verkar helt otroligt svårt.. Så allt som hänt dom senaste tre veckorna har jag ordnat själv utan stöd från någon i sjukvården. Man kanske ska ta en del av deras lön då också eller?
Har jag någon ork kvar när jag mår bättre ska jag ta tag i det här. Det finns alltså ingen "after care" inget stöd från kurator eller något. Man ska bara leva vidare. Skulle det hända igen så kan dom börja utreda varför. Barnläkaren får vi alltså inte träffa förrens provresultaten är tillbaka.
Tills dess så får man helt enkelt bara försöka leva vidare. Som tur är har jag ordnat telefontid med kuratorn jag träffade när vi låg på sjukhuset i Sverige. Så henne får jag prata med någon gång i veckan så förhoppningsvis så hjälper det lite.
Annars försöker jag bara ta det lugnt för jag har vart totalt sönderstressad efter allt som hänt och då har det inget med George att göra utan att man fått ta tag i allt själv. Vi har vart på sjukhuset TRE gånger och hos läkaren en gång för dom inte kan tänka och göra allt på samma gång.
Väntar även på min journal från Sverige, inget går fort alltså.
Imorgon är det tre veckor sedan och det känns så otroligt. Det känns på något sett som det aldrig ens hänt. Det känns väldigt "surreal" och är det bra eller inte?
Men som sagt, har jag ork efter allt det här så ska jag försöka se om det går att hjälpa till att ändra hur folk behandlas för det är inte rätt. Man ska inte behöva förlora ett barn och sen stå där alldeles ensam utan sjukvård och stöd. Men jag antar att dom andra som också får såhär dålig service är alldeles för trasiga för att orka ta tag i det.
Kommentarer
Sigrid säger:
Det är så jävligt, att man ska behöva kämpa så för sin rätt när det gäller sjukvård.. Det är ju när man inte orkar det som man behöver det som mest.
Här är en blogg, som du kanske inte alls vill läsa, men kanske vill. En tjej som har en änglabebis som dog för 10 månader sen.
Sigrid säger:
Och så bloggen då: http://enlitenbitkaka.blogspot.com/
Trackback