Uttrycket vi använder på skoj känns nu helt allvarligt. SKJUT MIG!

Ska jag ta mig en cigg? Ringa mormor? Eller ta en cigg i all ensamhet? Dammsuga? Svara på alla hundra sms?

Tänka på dom få som inte finns där för mig och alla dom som verkligen finns där för mig. Pendlar mellan ilska och förtvivlan. Ilska på dom man trott vart sina vänner som inte finns där och förtvivlan att jag är helt hjälplös. Även om dom sövde ned mig i två veckor så kvarstår problemet.

Iböand undrar jag ens vad jag är lessen för? Något som aldrig fanns här hos mig i verkligheten utan något jag fantiserat fram. En framtid jag ritat upp framför mig. Det är som att hoppas att man köper det där huset, man möblerar det i skallen, man ser sig sitta på balkongen och sola och PANG så vann man inte högsta budet och någon annan flyttar in. Men det var ju aldrig en verklighet. Fast man kan ju bli lessen ändå. Eller?

Vad har jag förlorat? Någon jag inte kände, någon som inte kände mig. Är jag mer lessen för mig själv än själva situationen? Trodde jag att det här skulle bli min räddning ur ett liv som jag kanske inte var så nöjd med?

Folk är avundsjuka och tror man är nån lyxfru som slipper jobba 9-5 och kan shoppa. Vilket liv. Jag har väl gjort det bästa av det eller försökt i alla fall. Såg  jag det här som min utväg? Och nu faller jag hjälplöst utan riktining i livet. Det är bara att inse. Jag har inget att komma med. Egentligen. Jag bor inte här för jag vill. Jag gör inte det jag vill för att jag inte "kan". Jag umgås inte med vissa för att man inte får. Jag träffar inte dom jag vill träffa så ofta som jag vill. Jag spenderar inte min sommar som jag vill utan jag önskar och hoppas att solen skiner den dagen min man är ledig så vi kan sitta i solen och dricka vin. Jag hoppas på att det inte blåser storm och regnar så jag kan ta ut mina hundar 4 gånger om dagen. Samma jävla vända hur man än vänder på det.

Jag sitter och känner hur det bara känns mer trångt att andas inom dessa fyra väggar och vet att jag blir mer rabiat av att skriva det.