Hur mycket ska man behöva ta egentligen. Jag har personligen gömt mig undan på senare tid just för att unvika konflikter, bråk och osämja. Jag har väl med det blivit lite av en eremit men det är också så jag trivts. Jag har inte velat hänga med gud och alla utan trivts i mitt eget sällskap och ett fåtal nära vänner med vilka man kan vara sig själv.

 

Tyvärr så kan man inte undvika allt och alla och det går inte skydda sig totalt från att bli ledsen, sårad och besviken. Men på något sätt så känner jag även at jag någonstans måste säga nej och faktiskt stå upp för det jag tycker och tänker.

 

Jag vet att många tycker och tänker och har förutfattade meningar om mig, mitt liv och hur jag lever. Alla har rätt till en egen åsikt, att den baseras på någon slags verklighet borde dock vara ett krav. Att konstant bli besviken på vänner och kompisar gör att man till slut börjar anklaga sig själv och plocka fram fel med en själv för att rättfärdiga de andras betende. Med det sjunker ens självkänsla och till slut finns det inte mycket kvar. Då kan man undra om dessa människor tänker på hur de inverkar på andra människor. Jag har inget emot att vara ensam, så länge andras tycke och tänke inte är baserat på skitsnack eller BS. Tyvärr så kan man inte rättfärdiga sig själv inför hela världen och det räcker inte alltid med att man själv vet sanningen.

 

Att hänga ut folk på sociala medier och bete sig i grupper gör mig så arg och ledsen att jag helst aldrig vill gå utanför dörren igen. Senast idag så blev jag så sårad att tårarna bara rann. Jag förstår inte varför folk vill mig illa?