Vi var ju som sagt på sjukhuset för att kolla Mason's höfter och tyvärr så var det inte helt som det skulle. Vi ska tillbaka för att kolla med ultraljud exakt hur illa ställt det är och om det behöver åtgärdas.

 

Helst, ber till Gud, så ser jag att han slipper. Det är en metalställning med hängslen som bänder fötterna utåt som han då måste ha i 12 veckor 24 timmar om dygnet. Man kan inte bada honom eller något sånt. Stackars barn, som om det inte kunde räcka nån gång?

 

Det är alltid något och jag försöker att inte vara negativ men det är tamej 17 alltid något som är-går fel och det är jobbigt att aldrig kunna slappna av. Är det inte barnet så är det hundarna eller huset eller bilen eller famlijen eller vänner eller jobbet eller kunder eller något annat. Att det ALDRIG bara kan få vara BRA!?

 

När är det min-vår tur att få lite tur och lycka? Jag tycker inte jag ber om mycket men det kan väl vara min tur snart?