Oj vad tiden går sakta. Den går ännu saktare av att jag måste ta det lugnt. Inget fara runt längre. Har mer eller mindre spenderat helgen i sängen, antingen med datorn eller glott på TV. Sjuk järnbrist (anemi) och lite illamående och allmänna spänningar i kroppen. Känner mig ungefär lika avslappnad som en fiolsträng. En spänd sådan.

 

Ja, så dagarna dom går, men väldigt sakta. Det blir ju en ganska stor kontrast när man är van vid att vara ute och fara och flänga, speciellt på helgerna. Det mesta kretsar runt vin, pubben och middagar. Nu är det middag och inget mer. Visst ska man väl vara glad att man har mat för dagen men när man är så stressad som jag är då behöver man VIN för att överleva. För att inte tala om ciggen. Dom ligger numera orökta i en låda. 

 

Rygen? Den ska vi inte tala om. Nu har jag haft ont sen i början av Juli. Jag stretchar och håller på men det gör lika ont för det. Kan knappt böja mig ned för att ta på hundarna sina halsband och ännu mindre lyfta upp dem i bilen. Får skaffa någon slags ramp.

 

För att hålla mig någorlunda sysselsatt glor jag på bebisgrejjer på nätet. Och det finns ju en hel del. Jag vet att jag inte borde men lite har jag redan klickat hem. Jag måste göra NÅGOT med min tid annars blir jag galen.

 

Stu fixade sofforna i Lördags, helt själv utan att jag ens var där och översåg förvandlingen. Nu är det mysigt inför hösten. 

 

Jag tror jag måste försöka boka en tid med Laura eller Sarah för jag kan inte ha såhär ont i ryggen längre, jag kan knappt sitta på soffan. Ligga i sängen känns bättre. Stå upp är helt enkelt bäst.

 

Nu väntar vi för övrigt. Väntar, inte bara på tre veckor utan på alla månader som förhoppningsvis är kvar. Den 24 September är det en sk. reassurance scan där dom så tidigt som dom kan kollar efter hjärtat. När man sett hjärtat så sjunker risken för missfall. Nu tror ju inte jag direkt på statistik men vi får väl se. Dom säger att dom gjort clinical trials där vid 8+3 dagar om dom ser hjärtat så är chansen väldigt stor att du går hela vägen. Jaja, det sa dom ju sist med. Och det funkade ju inte.

 

Jag tror det är det som är rädslan. Att ge upp allt detta IGEN sätta livet på is IGEN för att det sedan ska gå åt helvete IGEN! Då blir jag bra röksugen.

 

Så vi försöker att inte tänka så. Skulle det ske igen ja då får dom lägga in mig på psyk!